DET ÄR SOM DET ÄR
Jag går längst den smala stigen, i skogen. Musiken hörs genom mitt hedset och tankarna bara flöder ut. Jag funderar kring saker som blir så overkliga i våran verklighet, men så länge det är tyst för mig själv så berör det ingen annan. Jag promenerar och låter samtidigt fantasin sätta fart, jag lér för mig själv och kommer in i den värld som kallas verklighet för mig. Där mörker möter sina makter och där jag slipper lida, där jag är själv, själv för att jag är som starkast då. Jag har lärt mig och sätt och låter ingen komma i närheten.
Varför ska jag, Rebecca låta någon annan styra och ställa över mig? Varför ska jag anpassa mig och åter igen varför.
Jag behöver bara mig själv för där ute finns det så onda människor, som bara är ute efter att skada mig.
Det är jag själv som får lida fört.
- Döende men ändå så levande -
ERA KOMENTARER
Trackback
